Att bo i lägenhet är alltid lite extra spännande eftersom man känner sig väldigt nära sina grannar, hur nära beror på hur tunna väggarna är. I min förra lägenhet så var det extremt tunna väggar vilken inbjöd till att jag fick superkoll på min grannes toalettvanor. För att inte hänga ut honom här på bloggen så kan vi helt enkelt kalla honom för Pisse-Nisse.

Det fanns kvällar då jag var orolig att han kanske började få prostataproblem då jag inte hörde hans 23.00 besök, andra kvällar var jag mest arg på honom och funderade på att köpa Buttricks klistermärken till honom. Ni vet sådana där klistermärken som liknar en fluga som man sätter i toaletten och grabbarna får försöka pricka när de går på toaletten. Tydligen skall detta funka, eftersom allt är en tävling för dem;) Det kanske kan vara ett tips för er som har små pojkar som så småningom skall lära sig gå på toaletten också? Om man kan fostra dem redan som små så slipper kanske deras framtida grannar höra deras pissepauser??

I vilket fall så lämnade jag Pisse-Nisse och hans pisseproblem för drygt 4 år sedan, fast jag har mött honom på Ica ibland (han jobbar i närheten av mitt nuvarande hem) men jag har inte vågat fråga honom hur det står till med hans prostata.

Anledning till att jag kom att tänka på Pisse-Nisse var att jag för inte så länge sedan fick en ny granne ovanför mig i min nuvarande lägenhet (en lägenhet som inte har lika tunna väggar som min förra, jag har mest störts av fester och lite hög musik ibland..men det är ju sånt man får tåla). Denna veckan då jag legat hemma mest med min förkylning så har jag lärt känna honom eller snarare hans hobby/arbete ganska väl..han är nämligen operasångare. Och hur mycket det än tar emot så måste jag erkänna att jag saknar Pisse-Nisse....