Så igår kom dagen då jag skulle prova vita klänningar...en märklig men mäktig känsla. Som smakråd hade jag med mig min älskade mamma, underbara huvudtärnan Valentina och min fantastiska svägerska Liza aka min bröllopsplanerare. Hon kan det mesta gällande sånt här,jag&Carl förlitar oss helt på henne-vi vågar inte ta några större beslut utan att kolla med Liza. En annan fördel med att ha sin svägerska också som bröllopsplanerare är ju att man undviker att en viss film med Jennifer Lopez blir sann;))

Jag hade redan innan mer eller mindre bestämt mig för en typ av klänning men efter att ha konsulterande med säljaren så trodde hon inte att den skulle passa min kropp. Istället tog hon fram några exempel på vad hon trodde skulle passa mig, och den första jag satte på mig var sagolikt vacker...jag har nog aldrig känt mig så snygg i hela mitt liv. Tårarna började rinna och jag kände mig så lycklig, ingen av de andra klänningar jag provade efteråt kunde inte mäta sig med den. Jag kände mig som en prinsessa! Askungen-släng dig i väggen...här kommer jag!!

Plötsligt känns det mer verkligt det kalas som skall bli av i augusti, och jag gick hela kvällen efteråt och småmyste och kände mig nöjdast i stan. Nu börjar vi komma en liten bit på vägen...klänning, färgtema,inbjudningskort är mer eller mindre bestämt. Det är bara gästlistan som skall spikas..och det är svårare än man tror. Vi som är välsignade med varsin stor släkt och många vänner får plötsligt problem, man önskade att man kunde bjuda alla. Men det här kalaset är dyrt och vi måste dra ner på antal gäster (man blir ju inte direkt miljonär på föräldrarpenningen;)), jag hoppas att ni som inte blir bjudna förstår detta.